Blog Image

Jennica Bodenfors

“Att lära sig krypa innan man kan springa”

Historik Posted on 2010-08-05 16:32:05

Jag har många gånger fått
kommentarer om att det är väl inget att bara springa fem kilometer!? Det klarar
väl vem som helst? Jag kan inte svara för andra utan bara för mig själv. Vi är
alla olika och har olika förutsättningar. För min del har fem kilometer varit
en riktig utmaning både fysiskt och mentalt. För bara fem månader sen hade jag
inte sprungit en meter och hade (har) som sagt en vävnadsskada i mitt knä. Det fanns
en stor risk att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Vad är det då för skada
jag har i mitt knä och hur fick jag den? För två år sen slet jag, genom en
vridning i knäet, av en plika (kan beskrivas som ett vävnadslager, se länk
nedan) i mitt högra knä. Jag satt på huk och sträckte mig efter någonting på
golvet. Det knäppte till och kraschade i mitt knä. Smärtan som följde var rent
djävulsk. Jag jobbade extra på restaurang då och var tvungen att fortsätta
jobba passet ut. Det var som att sticka en kniv in i knäet varje gång jag tog
ett steg. Jag var helt säker på att jag kunde glömma att träna igen, eller
åtminstone träna i den omfattning jag brukade göra. Jag var riktigt arg när jag
kom hem och tårarna sprutade. Min ilska brukar oftast omvandlas till
handlingskraft. Med beslutsamhet gick jag dagen därpå till gymmet och testade
vilken typ av rörelser mitt knä fortfarande klarade av. I det läget gick det t
om bättre att cykla med lätt motstånd än att gå.

Bara två veckor innan
skadan hade jag gått en kurs i kinesiotaping (läs mer om kinesiotaping i länken
nedan). Jag tejpade knät och tränade på efter eget huvud i alla de lägen som
var smärtfria. Knäet var så instabilt att det kändes som om det när som helst
kunde gå ur led eller förvärra skadan. En vecka senare kom jag till den bäste
knäläkaren i världen (enligt mig!), Sten Björnum, som ställde diagnosen
partiell avsliten plika (kan avslöja att jag några månader senare lyckades
slita av plikan helt..aj). ”Fortsätt träna och fortsätt tejpa, sa Björnum. Du
är vältränad och har god muskelstatus i lår och vader. Kör på!” Normal
rehabiliteringstid är åtta veckor. Med hjälp av kinesiotapingen lyckades jag
förkorta rehabtiden med fyra veckor!


I februari i år hade jag tyvärr inte samma muskelstatus i låren, som jag hade
vid skadetillfället, på grund av omständigheter i livet som gjort att jag inte
kunnat träna. Så jag fick helt enkelt börja om från början med all träning. Med
minimal chans att mitt knä skulle klara av den stora belastning som löpning
innebär var min enda chans att ge knäet de rätta förutsättningarna.

Så för mig var det inte bara att dra på sig skorna och ge mig ut i löpspåret.
Jag var tvungen att tänka efter före. För att ens kunna springa var jag tvungen
att träna upp styrka i låren och tänka teknik. Alltså helt enkelt lära mig
“krypa innan jag kunde springa”. Tack vare löpskolning, teknik, kloka råd, expertis
och egna tankar, långsamt ökad belastning, kinesiotaping och inte minst riktigt
bra löparskor var detta möjligt. Och sist men inte minst, grym envishet och
mycket jävlar anamma.

Varför spelar teknik,
löpskolning och bra skor en viktig roll vid skador, eller för att förebygga skador vid löpning? Det
blir ett annat inlägg. smiley

Mer om plika:

http://orthopedics.about.com/cs/otherinformation1/a/plica.htm

Mer om kinesiotaping:

http://www.bodenforskliniken.se (under behandlingar)




Början på mitt liv som löpare

Historik Posted on 2010-08-04 21:02:33

Det var egentligen inte
meningen att jag skulle börja springa eller satsa på löpning i den utsträckning
som jag faktiskt gör idag. Jag hade inte tänkt springa alls, inte ens en meter.
Inte för att jag inte gillar att springa, utan för att det rent krasst skulle
vara omöjligt för mig att springa igen på grund av min skada som jag har i ett knä.

För ungefär två år
sen befann jag mig på ett företag och masserade. Där träffade jag en kvinna som
var gympaledare på Friskis & Svettis i Partille. Hon tyckte att jag, med min
träningsbakgrund och mitt yrke, skulle anmäla mig till Friskis uttagning till
att bli gyminstruktör. Jag nappade på den idén och skickade in en anmälan. Men en
vecka innan uttagningsdagen beslöt jag mig för att flytta till Stockholm
(vilket är en helt annan historia). Så det blev inget med det. I årsskiftet
2009/2010 flyttade dock tillbaka till Göteborg och beslöt mig då för att försöka igen. Bara någon månad senare blev jag
uttagen att genom Friskis & Svettis i Partille få utbilda mig till
gyminstruktör. Lycka!

Så där, någon gång i februari 2010, började min liv som löpare helt utan att jag anade det. Jag fick nämligen reda
på att man borde klara av att springa minst 5 km för att tillgodogöra sig Steg 1 och
2 för att bli gyminstruktör. Snacka om morot, för att inte tala om utmaning! Då
hade jag inte sprungit en meter på två år. Jag ville inte vara den som
stod över och missade träning för att jag inte kunde springa på utbildningen. Aldrig! Det fanns inte. Så på lite mindre än
två månader skulle jag klara av att springa 5 km. Jag bestämde mig där den
kvällen att ge det ett seriöst försök, men jag visste att jag hade alla odds emot mig.

Fortsättning följer! smiley



Allt har en början…

Historik Posted on 2010-08-02 22:59:04

Min idrottslärare från
gymnasiet hade nog inte trott sina ögon om hon sett mig idag. En träningstokig
tjej som går igång på allt som har med mjölksyra, muskler, svett och utmattning
att göra. Som barn och upp i tonåren var jag överviktig. Nej, jag var inte överviktig.
Jag var fet! För mig, likväl som för de flesta feta barn och ungdomar så innebar
gymnastiken ett rent helvete. Inte för att jag inte tyckte om att röra på mig,
utan för att varje gång jag skulle över den där plinten eller springa
hinderlopp så tystande hela gymnastiksalen. För att sedan brista ut i gapskratt
när jag väl fastnade uppe på plinten. Läraren gjorde sitt bästa för att dölja
sitt roade leende, vilket kanske var okej, men idag tycker jag att hon åtminstone
kunde ha sagt till de andra kidsen. Och så var det ju de där 60 metrarna som
skulle springas. De flesta fick hejarrop. Jag fick glåpord. Barn kan vara
väldigt elaka mot varandra. Jag har alltid undrat varför? Däremot var det ingen
som slog mig i kula!

När jag fyllde 16 år
bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag var kär i en kille och trött på
att inte vara som alla andra. Redan som tonåring var jag envis och beslutsam så
vid 19 års ålder hade jag gått ner närmare fyrtio kilo. Killen fick jag
givetvis inte (jag blev heller inte som alla andra haha!), men jag skaffade mig
enormt mycket kunskap om kost, näringslära och nutrition. Skulle jag gå ner i
vikt så skulle jag göra det på ett bra och varaktigt sätt och jag ville veta
hur saker och ting hängde ihop och hur kroppen fungerade. Jag läste litteratur
och tidningar i massor. Sedan provade jag mig fram. På så sätt fick jag mitt
stora intresse för kost, och senare även intresset för kostens betydelse för
hälsa och träning.

Rörde jag något på mig
då? Jodå jag började rida när jag var sju år. Jag älskade det från första
stund. När jag var elva fick jag min första häst och sedan dess var det min
stora grej i livet. Kroppsspråk har alltid fascinerat mig och med hästarna blev
jag varse om hur mycket man kan påverka dem genom små, små förändringar i ens
kroppsspråk. Snacka om kommunikation!

Kommunikation, relationer
och möten med andra människor har alltid intresserat mig. Så det föll sig
ganska naturligt att jag utbildade mig till socialpedagog. Jag arbetade fem år
med ungdomar på behandlingshem. Sen sa det stopp och jag ville göra något
annat. Jag ville möta människor på ett annat sätt. Det var då jag utbildade mig
till massör. Jag kan egentligen inte svara på hur det kommer sig att det blev
just massör, men ibland faller sig saker naturligt helt enkelt. I samband med
utbildningen så väcktes också intresset för styrketräning och träning över lag.
Muskler och kroppens sätt att fungera, hur den är uppbyggt och hur den reagerar
är fascinerande! Så hästen såldes och gymkort köptes. I den vevan startade jag
också mitt företag, Bodenforskliniken Massage & Hälsa. Historien om mitt
företag får bli ett inlägg för sig. Jag ska erkänna att jag inte har släppt
socialpedagogiken och det sociala arbetet helt. Jag återkommer då och då till
det i olika former och i olika sammanhang. Att se till helheten är absolut
viktigast för mig när jag arbetar som massör eller med kost eller träning. Min
övertygelse är att det psykiska och fysiska hänger ihop och påverkar varandra i
allra högsta grad. Det ena kan inte uteslutas från det andra. Denna insikt är en
styrka anser jag och därmed är jag enormt tacksam att jag har erfarenhet av att
arbeta med båda delarna.

Okej, jag blev (och är)
en riktig träningsfanatiker. Jag fullständigt älskade och älskar träning i form
av tung styrketräning, pulsbaserad träning och kondition. Styrketräning är nog
det som ligger mig varmast om hjärtat. Det handlar ju om, just det, muskler!
Muskelns anatomi, fysiologi och ämnesomsättning. Men man kan ju träna för
mycket också. Det fick jag erfara under mina första träningsår då jag hade
svårt att begränsa och variera min träning. Det var ju så kul och endorfiner är
sköna grejer. Återhämtning, vila och variation är tre mycket viktiga ord. Tro
mig, jag vet! Under åren har jag dragit på mig flera skador, ett skadat knä,
plantar fasciit (hälsporre) i båda fötterna samt som följd av två ridolyckor i
tonåren, två diskkompressioner och SI-ledsproblematik. Hur går man vidare i
sin träning med allt detta? Hur håller man det under kontroll? Kan man bli
återställd?? Frustration var vad jag kände. Tillslut har jag lyckats vända det
hela till något positivt. Jag kan faktiskt känna lite ödmjukhet ibland över
mina skador eftersom de har gett mig erfarenhet som gör att jag faktiskt kan
hjälpa andra idag.

Tiden går och saker
förändras, man blir lite klokare förhoppningsvis och nya utmaningar kommer.
2010 är året då jag tog (och tar) mig an utmaningen att börja springa, att bli
en löpare. Med tanke på mina skador så var bara tanken på att springa en ren
utopi för några månader sedan. Idag är det en möjlighet som dock ställer krav.
Hittills har det varit, och är fortfarande, en enorm utmaning fysiskt såväl som
mentalt. Men envishet och vilja kan ta en långt. Acceptans att göra något efter
sin egen förmåga och inte jämföra sig med andra, det är tufft kan jag säga. Jag
ska snart berätta mer om detta.

Mitt mål i år är att
springa Tjejmilen den 5 september på 60 minuter. Tycker du att det låter som en
ganska lätt utmaning? Well, put yourself in my shoes! smiley